4/4-12
Kategori: Livets stora&små väsentliga saker
Beslutet om slutet
Kategori: Livets stora&små väsentliga saker
Suttit och pillat hela dagen med design, skolarbeten och hunnit med en massa annat.
Nu händer det äntligen saker igen - en ny ärlig chans. Jag lämnar det gamla för att starta upp något nytt, eller kanske snarare nygammalt.
Ni behöver inte vara oroliga, alla ni fina ska med på min resa, det är en självklarhet. ♥
Det roligaste av allt är att någon har hunnit ta sig en titt på mitt manus eller vad man kallar det för. Ååh, lycka!
Likgiltig
Kategori: Livets stora&små väsentliga saker
Jag tror aldrig jag kännt mig så färdig. Så slut. Så trött. Jag vet inte om jag någonsin haft så ont som nu.
Jag kan inte bilda meningar längre.
Jag vill inte längre, inte alls. Inte ett jävla dugg. Idag orkar jag inte.
Försöker blunda i badkaret, tar det slut så gör det. Jag kan inte riktigt känna något annat än likgiltighet.
Nytt
Kategori: Livets stora&små väsentliga saker
Parallellt.
hhjjj
Kategori: Livets stora&små väsentliga saker
Vad händer om man klipper alla band till det förflutna? Om inget jagar mig till döds längre.. vad ska då plåga mig? Klockan är halv fyra och mitt tåg till mamma går tjugo över elva idag. Jag har stått på alla fyra på ett kallt svart kakelgolv. Naken medan min inre kyla nypt mina bröstvårtor styva. Jag vaggade fram och tillbaka för att framkalla någon slags smärta, mitt ben är blåslaget sedan helgen vilket fick det att ila behagligt illa i hela kroppen.
Jag rökte flera cigaretter i rad klädd i lackleggins och svart spets på överkroppen. Håkan
sjöng om att vara 16 år och en plats som aldrig upplevt. Någonstans där brast det. Jag är 17 och borde vara en avlägsen ö, ingen välbesökt semesterort i stekande sol som lämnar mig klibbigt varm efter andras kroppsvätskor. Jag borde fan inte skaka tänder av vinterkyla i hjärtat. Jag äter inte längre, mitt liv börjar om på samma ställe som det gjorde för mig som trettonåring, trots det känner jag mig så fruktansvärt mätt. Spyfärdigt full. Fylla, sex, matmissbruk. Ångest, tårar, sorg och skam. Känns som om mitt liv går efter mantrat som ekar i mitt huvud.
Det räcker inte längre.. minnerna om skärsår och blod har länge nu vart fruset till is men nu börjar allt tina. Hopplösheten inom mig suktar efter mer, meningslösheten vill ha en känsla medan hjärtat vill se och känna på kärlekens färg. Blodrött.
Någonting nytt
Kategori: Livets stora&små väsentliga saker
Jag går ner i vikt igen, jag springer till vågen direkt jag låser dörren om mig, klär av mig naken i iver och fruktan. Nu väntar jag bara på att börja frysa så att jag skakar, drabbas av yrsel i duschen så att jag nästan svimmar - allt för att få känna något igen. Den smärtan är värd att värd att offra sig för, det är kärlek på ett skruvat, overkligt och meningslöst sätt men trots det så känns den så värd att älska.
Minnen om Han som alltid fanns där och stöttade mig genom mitt helvete från att jag blev sjuk mellan tolv och tretton tills jag tappade bort mig själv totalt som femtonårig vilket resulterade i att jag också slarvade bort honom. "Första kärleken är alltid den värsta, den kommer alltid följa dig genom hela livet." sa någon till mig när jag låg där på rälset och grät mig själv till obefintlighet. Att inse att man älskar någon när det redan är alldeles för sent är bland det smärtsammaste jag upplevt. Vad hade hänt om jag lät honom hålla om mig de där nätterna som jag ramlade in full och vilsen till honom? I efterhand kan jag se hur olyckliga vi båda var, han ville bara hålla mig i handen och viska ut sin bekännelse så pass nära mitt öra att jag skullle kunna känna allt det där som han så gärna ville.
Vissa dagar förbannar jag mig för att jag var så blind, allt jag behövde och ville ha fanns framför ögonen på mig. Alla nätter i telefon, alla nätter på soffan, alla nätter med tysta lugna andetag från Honom som ligger bredvid mig, hur hans lugn fick mig att känna mig tryck. Trots det fortsatte jag, drev mig själv längre bort från honom, mig själv och allra viktigaste: min värdighet.
Det känns lite som att jag la mig på vägen och bad om att bli överkörd, gång på gång. Sex är bara en tillfällighet, något som aldrig kommer att svika mig. Inga känslor, ingen som kan svika mig för att lämna mig naken och krossad. Vad som borde ha känts som en mörk väg att ensam vandra upplevde jag då som hittat ur en sagovärld, känslan av att sväva mellan hemligheter och det verkliga livet med makten över de som jag lyckats väcka känslor hos för mig, som dessutom färgade deras kinder rosenröda.
Bortsett från mitt skitsnack så håller jag på med designen nu. Snart smäller det! Fan bra!
Slutet
Kategori: Livets stora&små väsentliga saker
Har blivit utputtad av mig själv från en värld som jag vill vara en del av, så jag slutar.
Börjar om på nytt. Någon annanstans.
Jag vet hur du mår för jag har också mått så
Kategori: Livets stora&små väsentliga saker
Med bestämda steg mot ingenstans, utan mål med ben som bär mig framåt. Det finns ingen sommarvind som leker med min kjol så att jag visar för mycket på ett oskyldigt sätt, den vind som blåser piskar mina kinder röda och suger ur livslusten. Någon lovade att jag skulle börja le såfort solende kom fram, de få dagar solenstrålar träffar trädtopparna lapar jag i mig ljuset som en bortglömd kattunge, trots de blir jag inte mycket gladare.
Lycka är något att vara rädd för. Jag vet hur ont det gör att falla. Att känna glädje är en känsla utav att ligga under ytan och komma upp kippandes efter luft med ett slag i magen så starkt att smärta inte är nog beskrivet. Det liknas mer som vägens ände där enda sättet är kräla sig tillbaka i lera, fastna i dynga och sjunka halvägs ner till helvetet på vägen.
13.27
Död
Kategori: Livets stora&små väsentliga saker
Tisdag
Kategori: Livets stora&små väsentliga saker
Utbyten av orgasmer och kroppsvätskor. Ingen större aning om människans bagage eller något annat än för och efternamn, han visste än mindre om mig, kanske är de så de ska vara. Pressa ut i ångensten samtidigt som ny ångest pumpas in.
Sitter och funderar på när den här dagen ska ta slut, om den någon gång kommer att göra det. Klappar magen och pratar med ett barn som inte finns för jag har mens. Funderar om det är nu jag spårar ur totalt?
Jag är less, arg och besviken på allt och alla. Ligger på rygg i badrummet med trosorna uppdragna så långt det går för att inte kännas vid så mycket äckel från min kropp. Hatar mig själv mer än allt idag, låter min nakna rygg pressas mot det varma elementet tills det bränns och jag dunkar huvudet bak i väggen. Ser honom framför mig när jag sluter ögonen, minns hur han strök håret ur mitt ansikte och smekte min kind. Hans korpsvarta hår som jag vill slita i, dunka hans huvud våldsamt in i väggen för att visa att det som hände mellan oss var inte okej, har aldrig varit och kommer aldrig att vara.
Ingen vet, inte ens jag vet medan han låtsas som ingenting och hånler medan mina ögon talar sitt tydliga språk utan livsgnista tillsammans med tårar som vill ut.
I'm gone
Kategori: Livets stora&små väsentliga saker
Hur kan man känna sig så ensam när man har så mycket folk som man vet bryr sig om en?
Det är alla hjärtans dag, en dag avsedd för singlar att känna sig ensamma på, men här sitter jag, sexston år, sambo och förlovad och känner mig mer eller mindre ensamt i världen.
Mitt hjärta må vara ungt men bröstet har plats för så mycket smärta ändå. Jag kommer ihåg när jag var tretton, kommer ihåg hur jag bestämde mig att ta tag i den föraktade kroppen när titeln på anorexiflickan nådde mina ögon - "Varje dag har vi en liten tävling". Jag skrev ner det, något som såg så oskyldigt ut men som var början på en väg rakt ner i helvetet. Någon frågade skämtsamt vad tävlingen var just denna dagen, jag sa inget om verkligheten och ledde iväg honom till sagornasvärld. Att inte äta är inget som plågar mig fysiskt, jag struntar att magen kurrar och knyter sig flera varv skrikandes efter föda - det gör ont, men kampen om livet är värre. Att grina sig blodsprängd för att inte kunna äta fast att man är så hungrig, att gråta för att man är rädd för sig själv.
Jag hatar mig själv för att jag fått igenom min plan som jag så länge suktat efter att göra. Hatar att jag nått målet om att gå ner de första kilona. Hatar mig för att jag fortsätter. Hatar att det är försent. Att kräkas är så jävla mycket bättre än att inte kunna äta alls. Hatar min kropp.
Att skämma bort sig själv är att köpa en liter juice för att få känna något sött på min tunga. Mina röda läppar lämnar avtryck på förpackningen, medan min mage gråter rödablodfärgade tårar för att den inte får något annat än apelsinjuice som fräter där inne. Det gör ont och jag kissar var femte minut i vad som känns som en evighet. Badrum som snurrar runt när jag drar ner mina byxor, funderar om jag ska svimma eller inte.
Vågar inte titta i spegeln, vågar inte kliva på vågen. Kläder sitter lösare i takt med att jag bara blir tjockare. Orkar inte kämpa för ingenting längre. Jag vill inte mer.
Jag är ingens, jag är min alldeles egna som ingen ägar och i mina ögon har jag inget värde alls, betyder det då att jag faktiskt är värdelös?
Vi lever alla med känslan av att falla
Kategori: Livets stora&små väsentliga saker
Det skriks nedsättande ord i mitt huvud och jag sjunker som en sten med känslav av att vara värdelös. Inget värde, ingen mening med min existens. Förlåt mamma, förlåt mina vänner, förlåt världen för att jag inte är så duktig som jag borde, men jag försöker.. åh gud vad jag försöker.
Låtsas som ingenting
Kvälls psykoser och dödsångest
Kategori: Om mig
Dag som snart blir till kväll och jag ligger i sängen med fruktan för natten. Mörkret gör mig rädd, att livet kan te sig så tyst som de gör under nätterna medan mitt inre skriker skrämmer mer än andan ur mig. Känslan av att inte vilja leva men samtidigt vara så rädd för döden sliter mig sönder och samman. Jag vill bara vara tyngdlös och försvinna, som att gå i ide för att öppna ögonen igen till våren. Eller när allt är bra igen, ännu hellre de.. Men han fina lovade att vi skulle vara gladare så fort vårsolens varma strålar skulle komma att försöka tina upp vårt hopp och vår livsglädje. Jag vill gärna tro på orden för våran skull men det finns så mycket jag inte berättar, som jag aldrig berättar, för någon. Alla minnen från händelser jag själv inte vill kännas vid. Någonsin igen. Trots att jag försöker trycka undan dem till den mörkaste vrå jag kan finna så tycks dem alltid vandra vägen tillbaka till mig. Inte klädda i ord, aldrig har dem ens bildat en enstaka mening om det, men ångesten utav dess existens får mig att gå sönder. Ångesten skvallrar om så mycket mer än ord kan beskriva. Jag vill inte vara en skam för mig själv längre, jag vill inte vara någons hemlighet.. Dock räcker orden inte till detta. Mod som får mitt hjärta att slå så hårt att jag tror de ska hoppa ut ur bröstet på mig, tar slut samma stund som jag vill bilda meningen med mina läppar.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Trycket över bröstet skriker ändå att jag snart kommer dö, för de gör så ont. Så fruktansvärt ont.