Ett mörker så tomt att jag inte längre kan urskilja någon stig. Jag går rakt fram med en chansning om att jag ska hämna rätt. Så rätt som de kan bli åtminstone. Trots att jag trott att hoppet var släckt så kan jag känna att de lyser en blygsam strimma ljus över det i mitt bröst. Hoppet om att snubbla rakt in i din famn för att du ska omfamna mig och stryka undan hår som fallit fram för att dölja mina blankt tårfyllda ögon. Någonstans i allt som är fel så känns det rätt. Jag vill låtsats som om de aldrig var meningen att jag skulle hamna hos dig. Ljuga för oss båda att det är du som vill ha mig mest, medan jag innerst inne vill överallt annat.
Ångesten vill inte banka och slå längre, den vill inte skrika och skälla. Den vill helst bara finnas och lägga en skygga över allt det bra. Tyst och stilla. Utan ett enda spår efter sig. De är bara jag och ångesten som vet att den finns kvar inom mig dock.