reachforthin.blogg.se

Jag tror aldrig jag kännt mig så färdig. Så slut. Så trött. Jag vet inte om jag någonsin haft så ont som nu.

Jag kan inte bilda meningar längre.

Jag vill inte längre, inte alls. Inte ett jävla dugg. Idag orkar jag inte.

Försöker blunda i badkaret, tar det slut så gör det. Jag kan inte riktigt känna något annat än likgiltighet.

Vad händer om man klipper alla band till det förflutna? Om inget jagar mig till döds längre.. vad ska då plåga mig?  Klockan är halv fyra och mitt tåg till mamma går tjugo över elva idag. Jag har stått på alla fyra på ett kallt svart kakelgolv. Naken medan min inre kyla nypt mina bröstvårtor styva. Jag vaggade fram och tillbaka för att framkalla någon slags smärta, mitt ben är blåslaget sedan helgen vilket fick det att ila behagligt illa i hela kroppen. 

Jag rökte flera cigaretter i rad klädd i lackleggins och svart spets på överkroppen. Håkan

 

 

 

 

 

 

sjöng om att vara 16 år och en plats som aldrig upplevt. Någonstans där brast det. Jag är 17 och borde vara en avlägsen ö, ingen välbesökt semesterort i stekande sol som lämnar mig klibbigt varm efter andras kroppsvätskor. Jag borde fan inte skaka tänder av vinterkyla i hjärtat. Jag äter inte längre, mitt liv börjar om på samma ställe som det gjorde för mig som trettonåring, trots det känner jag mig så fruktansvärt mätt. Spyfärdigt full. Fylla, sex, matmissbruk. Ångest, tårar, sorg och skam. Känns som  om mitt liv går efter mantrat som ekar i mitt huvud. 

Det räcker inte längre.. minnerna om skärsår och blod har länge nu vart fruset till is men nu börjar allt tina. Hopplösheten inom mig suktar efter mer, meningslösheten vill ha en känsla medan hjärtat vill se och känna på kärlekens färg. Blodrött.

Jag går ner i vikt igen, jag springer till vågen direkt jag låser dörren om mig, klär av mig naken i iver och fruktan. Nu väntar jag bara på att börja frysa så att jag skakar, drabbas av yrsel i duschen så att jag nästan svimmar - allt för att få känna något igen. Den smärtan är värd att värd att offra sig för, det är kärlek på ett skruvat, overkligt och meningslöst sätt men trots det så känns den så värd att älska. 

Minnen om Han som alltid fanns där och stöttade mig genom mitt helvete från att jag blev sjuk mellan tolv och tretton tills jag tappade bort mig själv totalt som femtonårig vilket resulterade i att jag också slarvade bort honom. "Första kärleken är alltid den värsta, den kommer alltid följa dig genom hela livet." sa någon till mig när jag låg där på rälset och grät mig själv till obefintlighet. Att inse att man älskar någon när det redan är alldeles för sent är bland det smärtsammaste jag upplevt. Vad hade hänt om jag lät honom hålla om mig de där nätterna som jag ramlade in full och vilsen till honom? I efterhand kan jag se hur olyckliga vi båda var, han ville bara hålla mig i handen och viska  ut sin bekännelse så pass nära mitt öra att jag skullle kunna känna allt det där som han så gärna ville. 

Vissa dagar förbannar jag mig för att jag var så blind, allt jag behövde och ville ha fanns framför ögonen på mig. Alla nätter i telefon, alla nätter på soffan, alla nätter med tysta lugna andetag från Honom som ligger bredvid mig, hur hans lugn fick mig att känna mig tryck. Trots det fortsatte jag, drev mig själv längre bort från honom, mig själv och allra viktigaste: min värdighet. 

Det känns lite som att jag la mig på vägen och bad om att bli överkörd, gång på gång. Sex är bara en tillfällighet, något som aldrig kommer att svika mig. Inga känslor, ingen som kan svika mig för att lämna mig naken och krossad. Vad som borde ha känts som en mörk väg att ensam vandra upplevde jag då som hittat ur en sagovärld, känslan av att sväva mellan hemligheter och det verkliga livet med makten över de som jag lyckats väcka känslor hos för mig, som dessutom färgade deras kinder rosenröda. 

 

Bortsett från mitt skitsnack så håller jag på med designen nu. Snart smäller det! Fan bra! 

Har blivit utputtad av mig själv från en värld som jag vill vara en del av, så jag slutar. 

Börjar om på nytt. Någon annanstans.