Med bestämda steg mot ingenstans, utan mål med ben som bär mig framåt. Det finns ingen sommarvind som leker med min kjol så att jag visar för mycket på ett oskyldigt sätt, den vind som blåser piskar mina kinder röda och suger ur livslusten. Någon lovade att jag skulle börja le såfort solende kom fram, de få dagar solenstrålar träffar trädtopparna lapar jag i mig ljuset som en bortglömd kattunge, trots de blir jag inte mycket gladare.
Lycka är något att vara rädd för. Jag vet hur ont det gör att falla. Att känna glädje är en känsla utav att ligga under ytan och komma upp kippandes efter luft med ett slag i magen så starkt att smärta inte är nog beskrivet. Det liknas mer som vägens ände där enda sättet är kräla sig tillbaka i lera, fastna i dynga och sjunka halvägs ner till helvetet på vägen.
Vi sov tätt intill inatt, J höll om mig och de va okej. Allt va fint tills jag vaknade ensam och känslan av tomhet dominerade.Vill försvinna och inte finnas, känner mig mest arg och besviken på allt och alla. Känns som jag aldrig ska lita på någon igen. Om jag överlever idag så överlever jag nog allt.
Utbyten av orgasmer och kroppsvätskor. Ingen större aning om människans bagage eller något annat än för och efternamn, han visste än mindre om mig, kanske är de så de ska vara. Pressa ut i ångensten samtidigt som ny ångest pumpas in.
Sitter och funderar på när den här dagen ska ta slut, om den någon gång kommer att göra det. Klappar magen och pratar med ett barn som inte finns för jag har mens. Funderar om det är nu jag spårar ur totalt?
Jag är less, arg och besviken på allt och alla. Ligger på rygg i badrummet med trosorna uppdragna så långt det går för att inte kännas vid så mycket äckel från min kropp. Hatar mig själv mer än allt idag, låter min nakna rygg pressas mot det varma elementet tills det bränns och jag dunkar huvudet bak i väggen. Ser honom framför mig när jag sluter ögonen, minns hur han strök håret ur mitt ansikte och smekte min kind. Hans korpsvarta hår som jag vill slita i, dunka hans huvud våldsamt in i väggen för att visa att det som hände mellan oss var inte okej, har aldrig varit och kommer aldrig att vara.
Ingen vet, inte ens jag vet medan han låtsas som ingenting och hånler medan mina ögon talar sitt tydliga språk utan livsgnista tillsammans med tårar som vill ut.
Hur kan man känna sig så ensam när man har så mycket folk som man vet bryr sig om en?
Det är alla hjärtans dag, en dag avsedd för singlar att känna sig ensamma på, men här sitter jag, sexston år, sambo och förlovad och känner mig mer eller mindre ensamt i världen.
Mitt hjärta må vara ungt men bröstet har plats för så mycket smärta ändå. Jag kommer ihåg när jag var tretton, kommer ihåg hur jag bestämde mig att ta tag i den föraktade kroppen när titeln på anorexiflickan nådde mina ögon - "Varje dag har vi en liten tävling". Jag skrev ner det, något som såg så oskyldigt ut men som var början på en väg rakt ner i helvetet. Någon frågade skämtsamt vad tävlingen var just denna dagen, jag sa inget om verkligheten och ledde iväg honom till sagornasvärld. Att inte äta är inget som plågar mig fysiskt, jag struntar att magen kurrar och knyter sig flera varv skrikandes efter föda - det gör ont, men kampen om livet är värre. Att grina sig blodsprängd för att inte kunna äta fast att man är så hungrig, att gråta för att man är rädd för sig själv.
Jag hatar mig själv för att jag fått igenom min plan som jag så länge suktat efter att göra. Hatar att jag nått målet om att gå ner de första kilona. Hatar mig för att jag fortsätter. Hatar att det är försent. Att kräkas är så jävla mycket bättre än att inte kunna äta alls. Hatar min kropp.
Att skämma bort sig själv är att köpa en liter juice för att få känna något sött på min tunga. Mina röda läppar lämnar avtryck på förpackningen, medan min mage gråter rödablodfärgade tårar för att den inte får något annat än apelsinjuice som fräter där inne. Det gör ont och jag kissar var femte minut i vad som känns som en evighet. Badrum som snurrar runt när jag drar ner mina byxor, funderar om jag ska svimma eller inte.
Vågar inte titta i spegeln, vågar inte kliva på vågen. Kläder sitter lösare i takt med att jag bara blir tjockare. Orkar inte kämpa för ingenting längre. Jag vill inte mer.
Jag är ingens, jag är min alldeles egna som ingen ägar och i mina ögon har jag inget värde alls, betyder det då att jag faktiskt är värdelös?
Det skriks nedsättande ord i mitt huvud och jag sjunker som en sten med känslav av att vara värdelös. Inget värde, ingen mening med min existens. Förlåt mamma, förlåt mina vänner, förlåt världen för att jag inte är så duktig som jag borde, men jag försöker.. åh gud vad jag försöker.
Känns som att någon slitet ut min hjärta. Känslan av att vara tom, med ett enda eko av smärta. Något eller någon fattas.Jag flyttade halva Sverige för att bli vän med mig själv, för att bli hel tillsammans med min fina. Allt blir inte som man tänkt sig säger vissa, orden skar i öronen på mig när dessa ord skreks som ett mantra inom mig i vår nyköpta breda säng. Inte för bred, inte för liten, lagom och perfekt för att få plats till sig själv men ändå vara nära, men vad skulle de spela för roll när jag ändå inte klarar av närhet? Jag står efter snart sex månader utan min mamma och bästa vän mer rädd, osäker och förstörd än vad jag var när jag lämnade Dalarna. Nyfynna fina fina vänner, med sidor hos j jag inte visste fanns. Mina kinder har slagits röda sedan jag flyttade och mitt inre har slagits ner utav hårda ord som jag aldrig trodde han kunde forma. Han älskar ju mig.. och jag älskar ingen som Håkan sjunger.
Dag som snart blir till kväll och jag ligger i sängen med fruktan för natten. Mörkret gör mig rädd, att livet kan te sig så tyst som de gör under nätterna medan mitt inre skriker skrämmer mer än andan ur mig. Känslan av att inte vilja leva men samtidigt vara så rädd för döden sliter mig sönder och samman. Jag vill bara vara tyngdlös och försvinna, som att gå i ide för att öppna ögonen igen till våren. Eller när allt är bra igen, ännu hellre de.. Men han fina lovade att vi skulle vara gladare så fort vårsolens varma strålar skulle komma att försöka tina upp vårt hopp och vår livsglädje. Jag vill gärna tro på orden för våran skull men det finns så mycket jag inte berättar, som jag aldrig berättar, för någon. Alla minnen från händelser jag själv inte vill kännas vid. Någonsin igen. Trots att jag försöker trycka undan dem till den mörkaste vrå jag kan finna så tycks dem alltid vandra vägen tillbaka till mig. Inte klädda i ord, aldrig har dem ens bildat en enstaka mening om det, men ångesten utav dess existens får mig att gå sönder. Ångesten skvallrar om så mycket mer än ord kan beskriva. Jag vill inte vara en skam för mig själv längre, jag vill inte vara någons hemlighet.. Dock räcker orden inte till detta. Mod som får mitt hjärta att slå så hårt att jag tror de ska hoppa ut ur bröstet på mig, tar slut samma stund som jag vill bilda meningen med mina läppar.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Trycket över bröstet skriker ändå att jag snart kommer dö, för de gör så ont. Så fruktansvärt ont.
"Jag har tröttnat på människorJag tröttnar fortMen med dig är allting alltid nytt"Somnar klockan sex, pratar med V och lovar att jag ska gifta mig med honom om han fortfarande är singel när han är fyrtio. Vi skrattar om hur vi inte kommer ha sex om nätterna utan istället ligga och gråta med armarna runt slingrade varandra. Han är bra han, han är fin, han är bäst och så viktig. Vi har telefondate ikväll. Han gör mig aldrig ledsen. J och jag på heldag - ska satsa mina pengar på thinspo. Jag har aldrig kunnat stå ut med en människa som med honom.
