reachforthin.blogg.se

Suttit och pillat hela dagen med design, skolarbeten och hunnit med en massa annat. 

Nu händer det äntligen saker igen - en ny ärlig chans. Jag lämnar det gamla för att starta upp något nytt, eller kanske snarare nygammalt. 

Ni behöver inte vara oroliga, alla ni fina ska med på min resa, det är en självklarhet. ♥

 

Det roligaste av allt är att någon har hunnit ta sig en titt på mitt manus eller vad man kallar det för. Ååh, lycka!

Jag tror aldrig jag kännt mig så färdig. Så slut. Så trött. Jag vet inte om jag någonsin haft så ont som nu.

Jag kan inte bilda meningar längre.

Jag vill inte längre, inte alls. Inte ett jävla dugg. Idag orkar jag inte.

Försöker blunda i badkaret, tar det slut så gör det. Jag kan inte riktigt känna något annat än likgiltighet.

Vad händer om man klipper alla band till det förflutna? Om inget jagar mig till döds längre.. vad ska då plåga mig?  Klockan är halv fyra och mitt tåg till mamma går tjugo över elva idag. Jag har stått på alla fyra på ett kallt svart kakelgolv. Naken medan min inre kyla nypt mina bröstvårtor styva. Jag vaggade fram och tillbaka för att framkalla någon slags smärta, mitt ben är blåslaget sedan helgen vilket fick det att ila behagligt illa i hela kroppen. 

Jag rökte flera cigaretter i rad klädd i lackleggins och svart spets på överkroppen. Håkan

 

 

 

 

 

 

sjöng om att vara 16 år och en plats som aldrig upplevt. Någonstans där brast det. Jag är 17 och borde vara en avlägsen ö, ingen välbesökt semesterort i stekande sol som lämnar mig klibbigt varm efter andras kroppsvätskor. Jag borde fan inte skaka tänder av vinterkyla i hjärtat. Jag äter inte längre, mitt liv börjar om på samma ställe som det gjorde för mig som trettonåring, trots det känner jag mig så fruktansvärt mätt. Spyfärdigt full. Fylla, sex, matmissbruk. Ångest, tårar, sorg och skam. Känns som  om mitt liv går efter mantrat som ekar i mitt huvud. 

Det räcker inte längre.. minnerna om skärsår och blod har länge nu vart fruset till is men nu börjar allt tina. Hopplösheten inom mig suktar efter mer, meningslösheten vill ha en känsla medan hjärtat vill se och känna på kärlekens färg. Blodrött.

Jag går ner i vikt igen, jag springer till vågen direkt jag låser dörren om mig, klär av mig naken i iver och fruktan. Nu väntar jag bara på att börja frysa så att jag skakar, drabbas av yrsel i duschen så att jag nästan svimmar - allt för att få känna något igen. Den smärtan är värd att värd att offra sig för, det är kärlek på ett skruvat, overkligt och meningslöst sätt men trots det så känns den så värd att älska. 

Minnen om Han som alltid fanns där och stöttade mig genom mitt helvete från att jag blev sjuk mellan tolv och tretton tills jag tappade bort mig själv totalt som femtonårig vilket resulterade i att jag också slarvade bort honom. "Första kärleken är alltid den värsta, den kommer alltid följa dig genom hela livet." sa någon till mig när jag låg där på rälset och grät mig själv till obefintlighet. Att inse att man älskar någon när det redan är alldeles för sent är bland det smärtsammaste jag upplevt. Vad hade hänt om jag lät honom hålla om mig de där nätterna som jag ramlade in full och vilsen till honom? I efterhand kan jag se hur olyckliga vi båda var, han ville bara hålla mig i handen och viska  ut sin bekännelse så pass nära mitt öra att jag skullle kunna känna allt det där som han så gärna ville. 

Vissa dagar förbannar jag mig för att jag var så blind, allt jag behövde och ville ha fanns framför ögonen på mig. Alla nätter i telefon, alla nätter på soffan, alla nätter med tysta lugna andetag från Honom som ligger bredvid mig, hur hans lugn fick mig att känna mig tryck. Trots det fortsatte jag, drev mig själv längre bort från honom, mig själv och allra viktigaste: min värdighet. 

Det känns lite som att jag la mig på vägen och bad om att bli överkörd, gång på gång. Sex är bara en tillfällighet, något som aldrig kommer att svika mig. Inga känslor, ingen som kan svika mig för att lämna mig naken och krossad. Vad som borde ha känts som en mörk väg att ensam vandra upplevde jag då som hittat ur en sagovärld, känslan av att sväva mellan hemligheter och det verkliga livet med makten över de som jag lyckats väcka känslor hos för mig, som dessutom färgade deras kinder rosenröda. 

 

Bortsett från mitt skitsnack så håller jag på med designen nu. Snart smäller det! Fan bra! 

Har blivit utputtad av mig själv från en värld som jag vill vara en del av, så jag slutar. 

Börjar om på nytt. Någon annanstans. 

 

Med bestämda steg mot ingenstans, utan mål med ben som bär mig framåt. Det finns ingen sommarvind som leker  med min kjol så att jag visar för mycket på ett oskyldigt sätt, den vind som blåser piskar mina kinder röda och suger ur livslusten. Någon lovade att jag skulle börja le såfort solende kom fram, de få dagar solenstrålar träffar trädtopparna lapar jag i mig ljuset som en bortglömd kattunge, trots de blir jag inte mycket gladare. 

 

Lycka är något att vara rädd för. Jag vet hur ont det gör att falla. Att känna glädje är en känsla utav att ligga under ytan och komma upp kippandes efter luft med ett slag i magen så starkt att smärta inte är nog beskrivet. Det liknas mer som vägens ände där enda sättet är kräla sig tillbaka i lera, fastna i dynga och sjunka halvägs ner till helvetet på vägen. 

 

 

Utbyten av orgasmer och kroppsvätskor. Ingen större aning om människans bagage eller något annat än för och efternamn, han visste än mindre om mig, kanske är de så de ska vara. Pressa ut i ångensten samtidigt som ny ångest pumpas in. 

Sitter och funderar på när den här dagen ska ta slut, om den någon gång kommer att göra det. Klappar magen och pratar med ett barn som inte finns för jag har mens. Funderar om det är nu jag spårar ur totalt? 

Jag är less, arg och besviken på allt och alla. Ligger på rygg i badrummet med trosorna uppdragna så långt det går för att inte kännas vid så mycket äckel från min kropp. Hatar mig själv mer än allt idag, låter min nakna rygg pressas mot det varma elementet tills det bränns och jag dunkar huvudet bak i väggen. Ser honom framför mig när jag sluter ögonen, minns hur han strök håret ur mitt ansikte och smekte min kind. Hans korpsvarta hår som jag vill slita i, dunka hans huvud våldsamt in i väggen för att visa att det som hände mellan oss var inte okej, har aldrig varit och kommer aldrig att vara. 

Ingen vet, inte ens jag vet medan han låtsas som ingenting och hånler medan mina ögon talar sitt tydliga språk utan livsgnista tillsammans med tårar som vill ut. 

Hur kan man känna sig så ensam när man har så mycket folk som man vet bryr sig om en? 

Det är alla hjärtans dag, en dag avsedd för singlar att känna sig ensamma på, men här sitter jag, sexston år, sambo och förlovad och känner mig mer eller mindre ensamt i världen. 

Mitt hjärta må vara ungt men bröstet har plats för så mycket smärta ändå. Jag kommer ihåg när jag var tretton, kommer ihåg hur jag bestämde mig att ta tag i den föraktade kroppen när titeln på anorexiflickan nådde mina ögon - "Varje dag har vi en liten tävling". Jag skrev ner det, något som såg så oskyldigt ut men som var början på en väg rakt ner i helvetet. Någon frågade skämtsamt vad tävlingen var just denna dagen, jag sa inget om verkligheten och ledde iväg honom till sagornasvärld. Att inte äta är inget som plågar mig fysiskt, jag struntar att magen kurrar och knyter sig flera varv skrikandes efter föda - det gör ont, men kampen om livet är värre. Att grina sig blodsprängd för att inte kunna äta fast att man är så hungrig, att gråta för att man är rädd för sig själv. 

Jag hatar mig själv för att jag fått igenom min plan som jag så länge suktat efter att göra. Hatar att jag nått målet om att gå ner de första kilona. Hatar mig för att jag fortsätter. Hatar att det är försent. Att kräkas är så jävla mycket bättre än att inte kunna äta alls. Hatar min kropp. 

Att skämma bort sig själv är att köpa en liter juice för att få känna något sött på min tunga. Mina röda läppar lämnar avtryck på förpackningen, medan min mage gråter rödablodfärgade tårar för att den inte får något annat än apelsinjuice som fräter där inne. Det gör ont och jag kissar var femte minut i vad som känns som en evighet. Badrum som snurrar runt när jag drar ner mina byxor, funderar om jag ska svimma eller inte. 

Vågar inte titta i spegeln, vågar inte kliva på vågen. Kläder sitter lösare i takt med att jag bara blir tjockare. Orkar inte kämpa för ingenting längre. Jag vill inte mer. 

Jag är ingens, jag är min alldeles egna som ingen ägar och i mina ögon har jag inget värde alls, betyder det då att jag faktiskt är värdelös?

 

 

 

 

 

Det skriks nedsättande ord i mitt huvud och jag sjunker som en sten med känslav av att vara värdelös. Inget värde, ingen mening med min existens. Förlåt mamma, förlåt mina vänner, förlåt världen för att jag inte är så duktig som jag borde, men jag försöker.. åh gud vad jag försöker. 

En natt utan sömn. När J's klocka ringde kröp jag närmre, lutade mitt huvud mot hans varma bröst, önskade tyst för mig själv att vi från och med nu föralltid skulle ligga tysta och andas i takt. Att höra hans hjärtslag och känna hur tryggt han andas får mig lugn. Vi pratade om barn, han tog sina händer och bildade ett klumpigt hjärta av kärlek med sina fingrar runt min navel - där inne ska våran bebis på. 

Utan en enda gnutta sömn, med dödsångest som gör så ont att den inte längre känns så vågade mina läppar bilda orden jag så länge velat säga till dig: Jag älskar dig och utan dig är jag inget. Han kramade om min nakna kropp extra hårt, kysste mig i nacken och viskade du är de finaste jag vet som svar i mitt öra. Men det är vår hemlighet, allra mest min egna för jag älskar ingen och klarar mig själv. Makt och kontroll. Innbillar mig själv att jag har någon slags kontroll över mig själv och mitt liv.  

Jag har smekmånad med ABC. Att äta så lite som möjligt av bara okej saker kommer få vara godkänt från och med nu till en vecka framåt. Som att förlora oskulden igen fast fint och försiktigt, med lite mer kärlek och förstående, dock utav mig själv.

En natt utan sömn. När J's klocka ringde kröp jag närmre, lutade mitt huvud mot hans varma bröst, önskade tyst för mig själv att vi från och med nu föralltid skulle ligga tysta och andas i takt. Att höra hans hjärtslag och känna hur tryggt han andas får mig lugn. Vi pratade om barn, han tog sina händer och bildade ett klumpigt hjärta av kärlek med sina fingrar runt min navel - där inne ska våran bebis på. 

Utan en enda gnutta sömn, med dödsångest som gör så ont att den inte längre känns så vågade mina läppar bilda orden jag så länge velat säga till dig: Jag älskar dig och utan dig är jag inget. Han kramade om min nakna kropp extra hårt, kysste mig i nacken och viskade du är de finaste jag vet som svar i mitt öra. Men det är vår hemlighet, allra mest min egna för jag älskar ingen och klarar mig själv. Makt och kontroll. Innbillar mig själv att jag har någon slags kontroll över mig själv och mitt liv.  

Jag har smekmånad med ABC. Att äta så lite som möjligt av bara okej saker kommer få vara godkänt från och med nu till en vecka framåt. Som att förlora oskulden igen fast fint och försiktigt, med lite mer kärlek och förstående, dock utav mig själv.

Snart är klockan fyra. Jag har skrivit klart två arbeten som jag skickat iväg. Två saker borta, en del kvar. Jag borde ge mig en klapp på axeln, känna mig glad och stolt, men stressen och ångesten bara fortsätter att flöda. Jag gick ut och rökte, inte under fläkten, ut i mörkret i kort nattlinne. Tog död på hetsens hunger. Nu ska jag bli smal!

 

Jag känner mig utlämnad. Blottad, naken, kall och skör. De som vet något om mitt inre och vill linda in min smärta i lättsamma ord om som "Sluta gör illa dig själv". Sluta.. ja tack gärna, men hur? Så fort mina läppar vågat bilda rörelsen m är alla borta. Det är mörkt och jag ser inget, bara känner ett slag i magen av idioti, vad hade jag förväntat mig?

Det som kryper i mig är vetskapen om att inte ha rätten till att må dåligt. Stressa över att vara duktig, hata sin kropp och låta sitt självförakt svälta en smal eller äta sig sprickfärdigt mätt för att låta ångestens långa armar tryckas ner i halsen. Pumpa upp åtminstone en liten del äckel ur kroppen. Det är mitt eget fel och jag kan inte sluta.

Jag känner mig äcklig. Äcklig äcklig äcklig. Jag vill bara att J ska vara nöjd med mig, att han ska berömma mig en liten gnutta för något jag gjort, men han skäller. Skriker och gapar och ber mig göra allt fler och fler saker. Någonstans så vet jag att det inte är rätt, men jag suger åt mig allt lydigt som den lilla naiva flicka jag är. Låter det få lagras i bröstet tillsammans med all den andra skammen, sorgen och smärtan. Tillslut kommer det bli för trångt, tillslut kommer allt vilja komma ut, tillslut kommer den dag då jag inte kan hålla emot. Den dagen hade kunnat vara i fredags, men jag laxerade, kräktes och skar ärr i magen för att försöka hålla de onda borta. Lördagnatt ligger en liten flicka och läser högt gamla dagboks anteckningar och förlåt brev medan tårar rinner ner för kinden. Den flickan är jag, hon som jag både vill krama om och torka bort gråt från kinden hennes, men samtidigt spotta och sparka på för hur svag hon kan vara. Jag är vaken hela natten och inväntar att tågen ska börja gå till Malmö för att kunna åka in tillsammans med J till BUP akut, helt enkelt för att jag är allt för rädd för mig själv. Visste inte vad jag skulle göra för mer dumt mot mig själv. Vi landar på barnakuten för att titta på den misshandlade magen. Jag känner mig ensamast i världen medan J lämnar mig i väntrummet med små bebisar som jollrar, leker, skrattar, en 3årig pojke kör på mina ben med väntrummets småbarns bil och jag vill gråta rakt ut.

Trots allt i bröstet biter jag mig hårt i underläppen och tuggar på insidan utav kinden på höger sida. Låter naglar leda sig in i mina lår och spelar upp mantrat "Ta dig samman för i helvete E" i mitt huvud. Ler och skojar om det tragiska i känslorna bakom handlingarna, hoppar över att J skriker, skäller och slår mig, förklarar mitt misshandlande utav mig själv på så vis att jag är tjock. Punkt jävla slut. Tack och hej. Läkare Maria ser igenom mig medan hon ber mig knäppa upp byxorna för att klämma på magen, drar ner trosorna och trycker, knådar allt fett. Jag gråter inombords och känner mig så oerhört förnedrad.

Åker hem från Lund med huvudet högt, kan inte ljuga för mina vänner om varför jag varit i Lund så berättar och skämtar om det. Säger att allt är bra och att jag saknar dem.

Kvällen efter så krossas jag. Jag gråter en timme i sträck, kan inte prata, bara gråter gråter och gråter. Orden som lyckas ta sig fram är: Nej, nej, nej, jag vill inte, jag vill inte, de gör ont. Med hysterisk gråt i halsen så skriker jag detta om och om igen. Tillslut är allt utsläppt och jag torkar bort snoret med ovansidan av handen, torkar mascara med tröjärmen, reser mig upp och bestämmer mig för att vara stark igen. Låtsas. För egentligen är jag inte stark någonstans.

 

 Sov över idag. Var mer eller mindre helt död.. Mamma blev arg och jag grät.

Vi var på sjukhuset, jag och J. Jag hjälpte till att sköta snacket. Tog hand om mitt lilla barn. C ringde mig och överöste mig nya recept samt beröm, stöttning och en skvätt kärlek. 

 

Jag och J låg tätt intill varandra inatt. Jag grät medan han lät mig veta att jag alltid kommer kunna räkna med honom. Jag svarade med att låta kyssarna bli allt fler, hungrigare och längre. Lät händerna treva över hela hans kropp, lät mina naglar leta sig djupt in i hans lena hud. Suckade av lättnad när jag först förstod att vi faktiskt skulle ha sex. Att få bli ett och slippa vara jag. 

När han ser på min kropp, rör vid mig medan jag sitter gränsle så finns inte jag. Jag är inte där. Inte heller med någon annan. Jag är hel på något sätt. 

Imorgon! 

L fattar nada. Jag vill inte ha dig i mitt liv längre. Hon frågar om samtal snart, träffas, festa.. Gör illa min fina bästa. F hör av sig och jag spiller tårar till Gotyes stämma.

Äter som ett svin. Känner tomhet och ångest som klöser. Blir fylld av glädje, lycka och livslust för att klara dagen av mina fina vänner. Kvällarna och nätterna är värst.. Det gör så ont, känns som att döden gömmer sig överallt i sovrummet. J som sover med ett ben omslingrat min kropp. Jag blir arg, irriterad och illamående över att ha någon så nära min kropp. Jag vill ju inte ens ta i helvetet själv.. måste då han tro att han ska kunna lura mig att han tycker att jag är fin genom att tvinga ditt sina händer?

Allt jag skriver blir alldeles för kort och osammanhängande. Allt jag tänker är orelevant skitsnack. Allt jag känner är för mycket att hantera just nu.