reachforthin.blogg.se

En natt utan sömn. När J's klocka ringde kröp jag närmre, lutade mitt huvud mot hans varma bröst, önskade tyst för mig själv att vi från och med nu föralltid skulle ligga tysta och andas i takt. Att höra hans hjärtslag och känna hur tryggt han andas får mig lugn. Vi pratade om barn, han tog sina händer och bildade ett klumpigt hjärta av kärlek med sina fingrar runt min navel - där inne ska våran bebis på. 

Utan en enda gnutta sömn, med dödsångest som gör så ont att den inte längre känns så vågade mina läppar bilda orden jag så länge velat säga till dig: Jag älskar dig och utan dig är jag inget. Han kramade om min nakna kropp extra hårt, kysste mig i nacken och viskade du är de finaste jag vet som svar i mitt öra. Men det är vår hemlighet, allra mest min egna för jag älskar ingen och klarar mig själv. Makt och kontroll. Innbillar mig själv att jag har någon slags kontroll över mig själv och mitt liv.  

Jag har smekmånad med ABC. Att äta så lite som möjligt av bara okej saker kommer få vara godkänt från och med nu till en vecka framåt. Som att förlora oskulden igen fast fint och försiktigt, med lite mer kärlek och förstående, dock utav mig själv.

En natt utan sömn. När J's klocka ringde kröp jag närmre, lutade mitt huvud mot hans varma bröst, önskade tyst för mig själv att vi från och med nu föralltid skulle ligga tysta och andas i takt. Att höra hans hjärtslag och känna hur tryggt han andas får mig lugn. Vi pratade om barn, han tog sina händer och bildade ett klumpigt hjärta av kärlek med sina fingrar runt min navel - där inne ska våran bebis på. 

Utan en enda gnutta sömn, med dödsångest som gör så ont att den inte längre känns så vågade mina läppar bilda orden jag så länge velat säga till dig: Jag älskar dig och utan dig är jag inget. Han kramade om min nakna kropp extra hårt, kysste mig i nacken och viskade du är de finaste jag vet som svar i mitt öra. Men det är vår hemlighet, allra mest min egna för jag älskar ingen och klarar mig själv. Makt och kontroll. Innbillar mig själv att jag har någon slags kontroll över mig själv och mitt liv.  

Jag har smekmånad med ABC. Att äta så lite som möjligt av bara okej saker kommer få vara godkänt från och med nu till en vecka framåt. Som att förlora oskulden igen fast fint och försiktigt, med lite mer kärlek och förstående, dock utav mig själv.

Snart är klockan fyra. Jag har skrivit klart två arbeten som jag skickat iväg. Två saker borta, en del kvar. Jag borde ge mig en klapp på axeln, känna mig glad och stolt, men stressen och ångesten bara fortsätter att flöda. Jag gick ut och rökte, inte under fläkten, ut i mörkret i kort nattlinne. Tog död på hetsens hunger. Nu ska jag bli smal!

 

Jag känner mig utlämnad. Blottad, naken, kall och skör. De som vet något om mitt inre och vill linda in min smärta i lättsamma ord om som "Sluta gör illa dig själv". Sluta.. ja tack gärna, men hur? Så fort mina läppar vågat bilda rörelsen m är alla borta. Det är mörkt och jag ser inget, bara känner ett slag i magen av idioti, vad hade jag förväntat mig?

Det som kryper i mig är vetskapen om att inte ha rätten till att må dåligt. Stressa över att vara duktig, hata sin kropp och låta sitt självförakt svälta en smal eller äta sig sprickfärdigt mätt för att låta ångestens långa armar tryckas ner i halsen. Pumpa upp åtminstone en liten del äckel ur kroppen. Det är mitt eget fel och jag kan inte sluta.

Jag känner mig äcklig. Äcklig äcklig äcklig. Jag vill bara att J ska vara nöjd med mig, att han ska berömma mig en liten gnutta för något jag gjort, men han skäller. Skriker och gapar och ber mig göra allt fler och fler saker. Någonstans så vet jag att det inte är rätt, men jag suger åt mig allt lydigt som den lilla naiva flicka jag är. Låter det få lagras i bröstet tillsammans med all den andra skammen, sorgen och smärtan. Tillslut kommer det bli för trångt, tillslut kommer allt vilja komma ut, tillslut kommer den dag då jag inte kan hålla emot. Den dagen hade kunnat vara i fredags, men jag laxerade, kräktes och skar ärr i magen för att försöka hålla de onda borta. Lördagnatt ligger en liten flicka och läser högt gamla dagboks anteckningar och förlåt brev medan tårar rinner ner för kinden. Den flickan är jag, hon som jag både vill krama om och torka bort gråt från kinden hennes, men samtidigt spotta och sparka på för hur svag hon kan vara. Jag är vaken hela natten och inväntar att tågen ska börja gå till Malmö för att kunna åka in tillsammans med J till BUP akut, helt enkelt för att jag är allt för rädd för mig själv. Visste inte vad jag skulle göra för mer dumt mot mig själv. Vi landar på barnakuten för att titta på den misshandlade magen. Jag känner mig ensamast i världen medan J lämnar mig i väntrummet med små bebisar som jollrar, leker, skrattar, en 3årig pojke kör på mina ben med väntrummets småbarns bil och jag vill gråta rakt ut.

Trots allt i bröstet biter jag mig hårt i underläppen och tuggar på insidan utav kinden på höger sida. Låter naglar leda sig in i mina lår och spelar upp mantrat "Ta dig samman för i helvete E" i mitt huvud. Ler och skojar om det tragiska i känslorna bakom handlingarna, hoppar över att J skriker, skäller och slår mig, förklarar mitt misshandlande utav mig själv på så vis att jag är tjock. Punkt jävla slut. Tack och hej. Läkare Maria ser igenom mig medan hon ber mig knäppa upp byxorna för att klämma på magen, drar ner trosorna och trycker, knådar allt fett. Jag gråter inombords och känner mig så oerhört förnedrad.

Åker hem från Lund med huvudet högt, kan inte ljuga för mina vänner om varför jag varit i Lund så berättar och skämtar om det. Säger att allt är bra och att jag saknar dem.

Kvällen efter så krossas jag. Jag gråter en timme i sträck, kan inte prata, bara gråter gråter och gråter. Orden som lyckas ta sig fram är: Nej, nej, nej, jag vill inte, jag vill inte, de gör ont. Med hysterisk gråt i halsen så skriker jag detta om och om igen. Tillslut är allt utsläppt och jag torkar bort snoret med ovansidan av handen, torkar mascara med tröjärmen, reser mig upp och bestämmer mig för att vara stark igen. Låtsas. För egentligen är jag inte stark någonstans.

 

 Sov över idag. Var mer eller mindre helt död.. Mamma blev arg och jag grät.

Vi var på sjukhuset, jag och J. Jag hjälpte till att sköta snacket. Tog hand om mitt lilla barn. C ringde mig och överöste mig nya recept samt beröm, stöttning och en skvätt kärlek. 

 

Jag och J låg tätt intill varandra inatt. Jag grät medan han lät mig veta att jag alltid kommer kunna räkna med honom. Jag svarade med att låta kyssarna bli allt fler, hungrigare och längre. Lät händerna treva över hela hans kropp, lät mina naglar leta sig djupt in i hans lena hud. Suckade av lättnad när jag först förstod att vi faktiskt skulle ha sex. Att få bli ett och slippa vara jag. 

När han ser på min kropp, rör vid mig medan jag sitter gränsle så finns inte jag. Jag är inte där. Inte heller med någon annan. Jag är hel på något sätt. 

Imorgon! 

L fattar nada. Jag vill inte ha dig i mitt liv längre. Hon frågar om samtal snart, träffas, festa.. Gör illa min fina bästa. F hör av sig och jag spiller tårar till Gotyes stämma.

Äter som ett svin. Känner tomhet och ångest som klöser. Blir fylld av glädje, lycka och livslust för att klara dagen av mina fina vänner. Kvällarna och nätterna är värst.. Det gör så ont, känns som att döden gömmer sig överallt i sovrummet. J som sover med ett ben omslingrat min kropp. Jag blir arg, irriterad och illamående över att ha någon så nära min kropp. Jag vill ju inte ens ta i helvetet själv.. måste då han tro att han ska kunna lura mig att han tycker att jag är fin genom att tvinga ditt sina händer?

Allt jag skriver blir alldeles för kort och osammanhängande. Allt jag tänker är orelevant skitsnack. Allt jag känner är för mycket att hantera just nu.

Ett högljutt bråk om ett bord som inte finns när vi kommer fram. En utav oss är hungrig medan den andra förnekar hungern där inne men för ikväll ger upp allt det där för honom. En mörk januari kväll i kyla som får mina kinder att färgas isande röda. Vi borde vara lyckliga tillsammans men det var allt för länge sen nu.. för länge sen för att ens kunna komma ihåg. Jag stannar och han går. 

"Kom nu!" de sista orden jag hör innan jag vänder om mot ett annat håll. Målmedvetna steg bort mot ingenting. En hand på min axel. Jag ber honom någonstans där att snälla sluta, snälla var bara snäll igen. Efter ord som bytts står vi där i något som är krossat. Vårt förhållande är en gammal mjölkförpackningen med bäst före datum för länge sen. 

Äter sen middag i kläder som skulle dansas i egentligen. Blir sams mest för att det är bekvämt. J, jag älskar dig men det räcker inte längre. Alla ord som måste sägas stannar kvar i halsen, panik kväver dem i vilsenhet kastar vi oss i armarna om varandra. En kyss här och en kyss där. Inga kläder under en filt i soffan med mitt hjärta sovandes i mitt knä. Tårar som sakta, tyst och blygsamt rinner ner för min kind. Torkar bort dem med utsidan av handflatan, älskling du sover så djupt att jag inte ens vet ifall mina tårar som träffar din panna skulle väcka dig. 

Jag tar hand om min sju år äldre pojke, leder honom till sängen och håller om honom naken, kall. Men jag då? Älskade du, skulle du snälla kunna vända dig om och torka mina tårar ur ögonen mina? Det gör så ont inom mig att jag tror jag går sönder. Smeker dig på ryggen och känner hur mitt inre gråter blod. Inte en dag till tänker jag och reser mig upp. 

Fredagsmys med magiska piller som skapar befrielse och ångest på samma gång. Jag är för trött för att kräkas, naken på ett kallt badrumsgolv. Stirrar upp i taket, inbillar mig att om jag kollar tillräckligt länge så ser jag snart nattens svarta himmel, kanske lyser en stjärna hoppfullt där ute för mig. Skakar, skakar och skakar. Kan inte sluta. 

Reser mig ändå upp för att visa mig naken i köket när jag smygröker under fläkten. Vad spelar det egentligen längre för roll?

 

 

J väntar tålmodigt på mig. Saknar och längtar. 

Puss vi ses. Vill försvinna i hans famn. Be han ta mig till psykakuten. Stoppa i mig piller. Få tyst på allt oväsen i huvudet. 

Jag har inte haft mens på två månader. I Linköping köper jag ett test. . Funderar på att kissa på stickan nu, fast nä. Jag kan inte vara mamma. Vill inte.  Ett litet litet liv.  Jag vet att man inte brukar säga så, men fyfan!  

Känner mig tjock som få också. Vill hem för att slita upp ett paket dulcolax fast ändå inte. 

Vill vakna imorgon. 

Står ensam och övergiven utav mig själv naken på en toalett som har den där färgen utav solsken. Funderar att lägga mig intill elementet och be lampans värme försöka nå in till mitt inre. Sprid lite ljus på det där mörkret som behöver någon slags föda. Snälla? Vrider och vänder på mig, funderar, försöker tänka, ställer frågor. Nästan kvider en tyst fråga till mig själv - måste jag? Kan jag inte bara få försvinna istället? Utan svar står jag ensam kvar med ett sista alternativ. 

Böjer mig i panik fram, gräver i halsen och trycker under revbenen. Hulkar, huklar och hulkar. Minst fem timmar sen jag ätit. Vet att de är lönlöst men försöker lite hårdare. Om jag bara tar i lite till så kanske.. Till slut kommer de, en liten liten bit pasta blandat med köttfärs från lasagen som mamma lagat till mig. Förlåt mamma. Förlåt förlåt så jävla mycket förlåt. Trycker lite hårdare under revbenen. Magsyra. Gräver djupare, mer pasta. Tar i med magmusklerna samtidigt som jag söker och gräver med fingrarna frenetiskt. Helt plöstligt väller en hel kaskad upp med magsyra, mörk galla och blod. Livrädd börjar jag gråta som en idiot. Stoppar fingrarna i halsen varsamt. Fingertopparna har färgats röda utav min kropp som gråter blod. Torkar av mig på låret. Torkar mascara som rinner. 

Öppnar dörren försiktigt, springer för allt jag har in på rummet, försöker undvika min spegelbild. Men ögonen vill se och jag ser. Ser allt som inte får finnas. Ramlar ihop. Dör ännu lite till. 

 

Lägger mig i sängen med en papperskorg brevid. Jag vill spy.

Vaknar upp till världens finaste och gulligaste sms från V. " Jag är glad att du vill vara min vän. Du betyder jätte jätte mycket för mig. <3" Där i sängen låg jag och spann nöjt som en liten kattunge. Världens bästa V. Han är bara otrolig. 

Det mesta känns bättre idag. Jag känner mig för en gångs skull uppskattad. 

Dock skrev mitt ex till mig.. F. Vad svarar man på "Hej, hur är läget?". Nämen hallåja de va ett tag sen jag hade din kuk i min mun, jag har någon annan för de nu. Fast de går bra ändå, själv? 

 

I ett badkar i samma lägenhet som jag en gång kallat för hem. Känner mig inte allls hemma här just nu. Det kryper i hela kroppen. Håller andan och drar mig under ytan på de skållheta vattnet. Vill känna något, vad som helst utan att behöva tänka. Där under känner jag slag från ångesten, pulslag.. utan hjärta som slår, bara en ångest blandat med den där jävla skammen. 

Jag skäms för mina känslor, för mina rädslor men allra helst för vad jag gör på grund av det onda i bröstet. Någon sjunger om regnbågar, dagen efter och att dansa bort problem. Jag känner med det, för jag hade gärna velat supit mig dyngrak i en annan stad, dunkat huvudet blodigt i en betongväg i en mörktunnel klockan tre på natten. Träffa fina pojkar som döljer mörka hemligheter, hemligheter om en längtan som utvecklas till handlingar på min kropp. På mig, i mig, men inte med mig. För jag är aldrig där. Jag befinner mig någon helt annanstans. Funderar på hur jag ska komma hem efter att jag fått min förnedrande bekräftelse. Jag som känner mig så vilsen i mig själv kan inte memorera vägarna som bär hem, för i ärlighetens namn så vet jag inte vart jag har mitt hem. Det står en dubbelsäng i J's och mitt sovrum, där vi sover tillsammans, han lägger en arm runt mig och kysser mig i nacken när han tror att jag sover. I tystnad ligger jag vaken och blinkar, så tyst jag bara kan, bort de tårar som så gärna vill bli beskådade och uppmärksammade. Hela mitt inre skriker hjälp mig, lyssna på mig, förstå mig och förlåt mig. På något plan av min medvetenhet så vet jag att det är mig jag vill be om förlåtelse allra helst. Tiden går i de tysta sovrummet, när jag säkert vet att han sover släpper jag allt. Vrider mig ur hans famn, kysser hans kind och viskar förlåt, stryker ur håret från hans panna och känner hur jag försvinner ännu mer från verkligheten. 

Jag vet inte hur många nätter jag spenderat på vårt badrumsgolv. Naken, halvnaken, påklädd, våt, torr, lycklig eller krossad. 

Jag vill inte umgås med någon. Jag vill inte träffa I. Vill inte vill inte, vill inte åka in till hjärtat på sjukhuset. 

Känner mig värdelös, ensam och dum i huvudet. Jag vill ta tag i mitt liv - utbildning. Vill krypa mig upp till Dalarna hem till min älskade mamma. Falla ner och släppa allt. Falla ihop, falla sönder, falla isär. Känna allt som inte får kännas. 

Jag håller på att bryta ihop nu. Det gör ont. Överallt. Ont ont ont. Smärtan smyger sig försiktigt på mig för att strypa ur allt. VARFÖR?! Jag har inte ens fyllt 18 än. Röker en massa och dricker måttligt. Vet inte riktigt hur man öppnar sig för någon, brutalt ärligt, bara slita upp allt. Min önskan vågar sig inte ens bli till en viskande fråga.

Jag orkar inte vara stark. Jag vill inte längre vara ung och självständig stark liten flicka. Jag vill inte längre smeta på ett leende varje gång jag ska föra mig socialt. 

Ett liv. Vad är ett liv värt om man inte gör något av de? Uppfyll dina drömmar. Jatack gärna, men är det okej om jag är lite trasig och gråter innan? Om man inte kan leva för att man är rädd att spräcka på den lyckliga bubblan som måste finnas för att måla upp fasaden av mitt liv. 

Inte en dag med lovord om fasta som sedan går i kras på grund av att jag drar i mig mat som måste ut. Spy, kräkas. Pressa. Ut med skiten. Kämpa kämpa kämpa tills jag nästan sprängt alla blodkärl i ögonen. Plopp. Känns som en orgasm när de ljummavattnet rinner genom min kropp. Fingrar som letar sig ner där dem numera hör hemma. I munnen, gommen, långt ner i svalget. Ett andra hem för mina små spretigt knotiga fingrar. Jag har tvingat  dem till att passa i halsen. Egentligen är det för trångt, för det blöder när halsen rispas upp utav naglar som gräver. Gräver och letar efter något som kan sätta stopp för ångesten och smärtan, men det enda dem hittar är kräkreflexen. Knark. Jag är ju en missbrukare.. Matmissbruk. Kunde jag inte få något lite vackrare än ett missbruk som slutar med spyor i håret och en mörbultad Eveline som faller ner på de kaklade golvet? 

Jag är fortfarande fet. Idag blir det fasta. Punkt jävla slut. Bort med äcklet. 

Hjärtat ligger på sjukhus igen. Blev kvarhållen på akuten så jag åkte hem ensam. M sa att jag kunde ringa hela dagen idag. På jobbet utan sin fru. Fritt fram slyna, ring, gråt ut i min telefon. Puss Puss. div>

Allt bara snurrar. Snurrar snurrar snurrar. 

Dulcolax vrider magen i flera varv, det gör ont och jag tror jag dör av smärta.

Detta gör dock inte ondare än mitt huvud. Mitt hjärta blöder.

Vill bara vara någon.