Kvälls psykoser och dödsångest
Kategori: Om mig
Dag som snart blir till kväll och jag ligger i sängen med fruktan för natten. Mörkret gör mig rädd, att livet kan te sig så tyst som de gör under nätterna medan mitt inre skriker skrämmer mer än andan ur mig. Känslan av att inte vilja leva men samtidigt vara så rädd för döden sliter mig sönder och samman. Jag vill bara vara tyngdlös och försvinna, som att gå i ide för att öppna ögonen igen till våren. Eller när allt är bra igen, ännu hellre de.. Men han fina lovade att vi skulle vara gladare så fort vårsolens varma strålar skulle komma att försöka tina upp vårt hopp och vår livsglädje. Jag vill gärna tro på orden för våran skull men det finns så mycket jag inte berättar, som jag aldrig berättar, för någon. Alla minnen från händelser jag själv inte vill kännas vid. Någonsin igen. Trots att jag försöker trycka undan dem till den mörkaste vrå jag kan finna så tycks dem alltid vandra vägen tillbaka till mig. Inte klädda i ord, aldrig har dem ens bildat en enstaka mening om det, men ångesten utav dess existens får mig att gå sönder. Ångesten skvallrar om så mycket mer än ord kan beskriva. Jag vill inte vara en skam för mig själv längre, jag vill inte vara någons hemlighet.. Dock räcker orden inte till detta. Mod som får mitt hjärta att slå så hårt att jag tror de ska hoppa ut ur bröstet på mig, tar slut samma stund som jag vill bilda meningen med mina läppar.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Trycket över bröstet skriker ändå att jag snart kommer dö, för de gör så ont. Så fruktansvärt ont.