Känns som att någon slitet ut min hjärta. Känslan av att vara tom, med ett enda eko av smärta. Något eller någon fattas.
Jag flyttade halva Sverige för att bli vän med mig själv, för att bli hel tillsammans med min fina. Allt blir inte som man tänkt sig säger vissa, orden skar i öronen på mig när dessa ord skreks som ett mantra inom mig i vår nyköpta breda säng. Inte för bred, inte för liten, lagom och perfekt för att få plats till sig själv men ändå vara nära, men vad skulle de spela för roll när jag ändå inte klarar av närhet?
Jag står efter snart sex månader utan min mamma och bästa vän mer rädd, osäker och förstörd än vad jag var när jag lämnade Dalarna. Nyfynna fina fina vänner, med sidor hos j jag inte visste fanns. Mina kinder har slagits röda sedan jag flyttade och mitt inre har slagits ner utav hårda ord som jag aldrig trodde han kunde forma. Han älskar ju mig.. och jag älskar ingen som Håkan sjunger.