reachforthin.blogg.se

Ett högljutt bråk om ett bord som inte finns när vi kommer fram. En utav oss är hungrig medan den andra förnekar hungern där inne men för ikväll ger upp allt det där för honom. En mörk januari kväll i kyla som får mina kinder att färgas isande röda. Vi borde vara lyckliga tillsammans men det var allt för länge sen nu.. för länge sen för att ens kunna komma ihåg. Jag stannar och han går. 

"Kom nu!" de sista orden jag hör innan jag vänder om mot ett annat håll. Målmedvetna steg bort mot ingenting. En hand på min axel. Jag ber honom någonstans där att snälla sluta, snälla var bara snäll igen. Efter ord som bytts står vi där i något som är krossat. Vårt förhållande är en gammal mjölkförpackningen med bäst före datum för länge sen. 

Äter sen middag i kläder som skulle dansas i egentligen. Blir sams mest för att det är bekvämt. J, jag älskar dig men det räcker inte längre. Alla ord som måste sägas stannar kvar i halsen, panik kväver dem i vilsenhet kastar vi oss i armarna om varandra. En kyss här och en kyss där. Inga kläder under en filt i soffan med mitt hjärta sovandes i mitt knä. Tårar som sakta, tyst och blygsamt rinner ner för min kind. Torkar bort dem med utsidan av handflatan, älskling du sover så djupt att jag inte ens vet ifall mina tårar som träffar din panna skulle väcka dig. 

Jag tar hand om min sju år äldre pojke, leder honom till sängen och håller om honom naken, kall. Men jag då? Älskade du, skulle du snälla kunna vända dig om och torka mina tårar ur ögonen mina? Det gör så ont inom mig att jag tror jag går sönder. Smeker dig på ryggen och känner hur mitt inre gråter blod. Inte en dag till tänker jag och reser mig upp. 

Fredagsmys med magiska piller som skapar befrielse och ångest på samma gång. Jag är för trött för att kräkas, naken på ett kallt badrumsgolv. Stirrar upp i taket, inbillar mig att om jag kollar tillräckligt länge så ser jag snart nattens svarta himmel, kanske lyser en stjärna hoppfullt där ute för mig. Skakar, skakar och skakar. Kan inte sluta. 

Reser mig ändå upp för att visa mig naken i köket när jag smygröker under fläkten. Vad spelar det egentligen längre för roll?

 

 

J väntar tålmodigt på mig. Saknar och längtar. 

Puss vi ses. Vill försvinna i hans famn. Be han ta mig till psykakuten. Stoppa i mig piller. Få tyst på allt oväsen i huvudet. 

Jag har inte haft mens på två månader. I Linköping köper jag ett test. . Funderar på att kissa på stickan nu, fast nä. Jag kan inte vara mamma. Vill inte.  Ett litet litet liv.  Jag vet att man inte brukar säga så, men fyfan!  

Känner mig tjock som få också. Vill hem för att slita upp ett paket dulcolax fast ändå inte. 

Vill vakna imorgon. 

Står ensam och övergiven utav mig själv naken på en toalett som har den där färgen utav solsken. Funderar att lägga mig intill elementet och be lampans värme försöka nå in till mitt inre. Sprid lite ljus på det där mörkret som behöver någon slags föda. Snälla? Vrider och vänder på mig, funderar, försöker tänka, ställer frågor. Nästan kvider en tyst fråga till mig själv - måste jag? Kan jag inte bara få försvinna istället? Utan svar står jag ensam kvar med ett sista alternativ. 

Böjer mig i panik fram, gräver i halsen och trycker under revbenen. Hulkar, huklar och hulkar. Minst fem timmar sen jag ätit. Vet att de är lönlöst men försöker lite hårdare. Om jag bara tar i lite till så kanske.. Till slut kommer de, en liten liten bit pasta blandat med köttfärs från lasagen som mamma lagat till mig. Förlåt mamma. Förlåt förlåt så jävla mycket förlåt. Trycker lite hårdare under revbenen. Magsyra. Gräver djupare, mer pasta. Tar i med magmusklerna samtidigt som jag söker och gräver med fingrarna frenetiskt. Helt plöstligt väller en hel kaskad upp med magsyra, mörk galla och blod. Livrädd börjar jag gråta som en idiot. Stoppar fingrarna i halsen varsamt. Fingertopparna har färgats röda utav min kropp som gråter blod. Torkar av mig på låret. Torkar mascara som rinner. 

Öppnar dörren försiktigt, springer för allt jag har in på rummet, försöker undvika min spegelbild. Men ögonen vill se och jag ser. Ser allt som inte får finnas. Ramlar ihop. Dör ännu lite till. 

 

Lägger mig i sängen med en papperskorg brevid. Jag vill spy.

Vaknar upp till världens finaste och gulligaste sms från V. " Jag är glad att du vill vara min vän. Du betyder jätte jätte mycket för mig. <3" Där i sängen låg jag och spann nöjt som en liten kattunge. Världens bästa V. Han är bara otrolig. 

Det mesta känns bättre idag. Jag känner mig för en gångs skull uppskattad. 

Dock skrev mitt ex till mig.. F. Vad svarar man på "Hej, hur är läget?". Nämen hallåja de va ett tag sen jag hade din kuk i min mun, jag har någon annan för de nu. Fast de går bra ändå, själv? 

 

I ett badkar i samma lägenhet som jag en gång kallat för hem. Känner mig inte allls hemma här just nu. Det kryper i hela kroppen. Håller andan och drar mig under ytan på de skållheta vattnet. Vill känna något, vad som helst utan att behöva tänka. Där under känner jag slag från ångesten, pulslag.. utan hjärta som slår, bara en ångest blandat med den där jävla skammen. 

Jag skäms för mina känslor, för mina rädslor men allra helst för vad jag gör på grund av det onda i bröstet. Någon sjunger om regnbågar, dagen efter och att dansa bort problem. Jag känner med det, för jag hade gärna velat supit mig dyngrak i en annan stad, dunkat huvudet blodigt i en betongväg i en mörktunnel klockan tre på natten. Träffa fina pojkar som döljer mörka hemligheter, hemligheter om en längtan som utvecklas till handlingar på min kropp. På mig, i mig, men inte med mig. För jag är aldrig där. Jag befinner mig någon helt annanstans. Funderar på hur jag ska komma hem efter att jag fått min förnedrande bekräftelse. Jag som känner mig så vilsen i mig själv kan inte memorera vägarna som bär hem, för i ärlighetens namn så vet jag inte vart jag har mitt hem. Det står en dubbelsäng i J's och mitt sovrum, där vi sover tillsammans, han lägger en arm runt mig och kysser mig i nacken när han tror att jag sover. I tystnad ligger jag vaken och blinkar, så tyst jag bara kan, bort de tårar som så gärna vill bli beskådade och uppmärksammade. Hela mitt inre skriker hjälp mig, lyssna på mig, förstå mig och förlåt mig. På något plan av min medvetenhet så vet jag att det är mig jag vill be om förlåtelse allra helst. Tiden går i de tysta sovrummet, när jag säkert vet att han sover släpper jag allt. Vrider mig ur hans famn, kysser hans kind och viskar förlåt, stryker ur håret från hans panna och känner hur jag försvinner ännu mer från verkligheten. 

Jag vet inte hur många nätter jag spenderat på vårt badrumsgolv. Naken, halvnaken, påklädd, våt, torr, lycklig eller krossad. 

Jag vill inte umgås med någon. Jag vill inte träffa I. Vill inte vill inte, vill inte åka in till hjärtat på sjukhuset. 

Känner mig värdelös, ensam och dum i huvudet. Jag vill ta tag i mitt liv - utbildning. Vill krypa mig upp till Dalarna hem till min älskade mamma. Falla ner och släppa allt. Falla ihop, falla sönder, falla isär. Känna allt som inte får kännas. 

Jag håller på att bryta ihop nu. Det gör ont. Överallt. Ont ont ont. Smärtan smyger sig försiktigt på mig för att strypa ur allt. VARFÖR?! Jag har inte ens fyllt 18 än. Röker en massa och dricker måttligt. Vet inte riktigt hur man öppnar sig för någon, brutalt ärligt, bara slita upp allt. Min önskan vågar sig inte ens bli till en viskande fråga.

Jag orkar inte vara stark. Jag vill inte längre vara ung och självständig stark liten flicka. Jag vill inte längre smeta på ett leende varje gång jag ska föra mig socialt. 

Ett liv. Vad är ett liv värt om man inte gör något av de? Uppfyll dina drömmar. Jatack gärna, men är det okej om jag är lite trasig och gråter innan? Om man inte kan leva för att man är rädd att spräcka på den lyckliga bubblan som måste finnas för att måla upp fasaden av mitt liv. 

Inte en dag med lovord om fasta som sedan går i kras på grund av att jag drar i mig mat som måste ut. Spy, kräkas. Pressa. Ut med skiten. Kämpa kämpa kämpa tills jag nästan sprängt alla blodkärl i ögonen. Plopp. Känns som en orgasm när de ljummavattnet rinner genom min kropp. Fingrar som letar sig ner där dem numera hör hemma. I munnen, gommen, långt ner i svalget. Ett andra hem för mina små spretigt knotiga fingrar. Jag har tvingat  dem till att passa i halsen. Egentligen är det för trångt, för det blöder när halsen rispas upp utav naglar som gräver. Gräver och letar efter något som kan sätta stopp för ångesten och smärtan, men det enda dem hittar är kräkreflexen. Knark. Jag är ju en missbrukare.. Matmissbruk. Kunde jag inte få något lite vackrare än ett missbruk som slutar med spyor i håret och en mörbultad Eveline som faller ner på de kaklade golvet? 

Jag är fortfarande fet. Idag blir det fasta. Punkt jävla slut. Bort med äcklet. 

Hjärtat ligger på sjukhus igen. Blev kvarhållen på akuten så jag åkte hem ensam. M sa att jag kunde ringa hela dagen idag. På jobbet utan sin fru. Fritt fram slyna, ring, gråt ut i min telefon. Puss Puss. div>

Allt bara snurrar. Snurrar snurrar snurrar. 

Dulcolax vrider magen i flera varv, det gör ont och jag tror jag dör av smärta.

Detta gör dock inte ondare än mitt huvud. Mitt hjärta blöder.

Vill bara vara någon. 

 

Känns som om jag krälar runt i någotslags ingenmansland. Jag känner ingen botten under mig samtidigt som jag vet att jag inte står stadigt på jorden. Himlen är oskyldigt blå men himmel blå himmel blå blev grå och jag undrar vart jag hamnar om himlen finns.. Jag är inte satan men inte heller guds bästa barn, men vad spelar de för roll egentligen om gud ändå inte finns. 

Ett nytt år ska träda fram. Jag vet inte om jag är redo än. Jag vill inte att tid ska spillas, om bara klockan kunde stanna. Någonstans inom mig gör det ont, fruktansvärt ont. Jag känner inget längre. Jag har min vetskap om att pulsen slår och att livet går vidare vare sig jag är med på det eller inte. 

Har inte tillräckligt med självkontroll. Mens. Choklad. Blåögon som glittrat. Små handleder. Stora lår. Tuttar över medel. Stor röv. Allt snurrar när Håkan sjunger att jag ska fortsätta.. framåt. Fram mot vad frågar jag ut till världen utan att få något svar tillbaka. 

Kommit iväg och tränat idag. Fet undertryckande ångest över allt - mitt liv. 

Ibland vill jag bara ligga runt och låta alla dessa äckliga killar smutsa ner min kropp.. 

Åt frukost i skolan idag.. fet ångest på det. C låna pengar till mig och E. Sådan gentleman. Jag tog emot med öppen mun medan Ana skrattade hånfullt med sin förmåga att kunna förutspå de kommande känslorna. 

Ihålig, tom och opeppad. Håller kvar på en skör tråd. Trycker in panikångest-med med depressionsmedicinen. 

 

r.

Som den trasiga människa jag är började jag riva i skåpet efter något.. rättare sagt dulcolax. Hoppades på turen att ha minsta ynka en kvar, men hittade en karta med sex stycken kvar! Tjoff.. Så smällde jag i mig dem. 

Antagligen kommer skiten ur mycket snart nu. Blir hemma idag, men Ska till skolan imorgon. Gymma också..

 

Skäms för den dåliga människan jag är som försover mig hela tiden. Känner mig ensam. 

Konstigt egentligen.. har fler människor här som jag orkar träffa, men känner mig ensamere än någonsin. 

Dagen får ängnas åt att söka bekräftelse och skriva smalkalender. 

Sexsms hit, sexsms dit, kåta pojkar, killar och män. Det väller över. Jag är en slyna. Men allra mest levande känner jag mig när jag förebereder mig med ljummet vatten på att kräkas bort hundratals ton äckel. Jag känner mig aldrig lika levande som när jag ligger naken på vågen och gråter. Jag känner mig aldrig lika energisk som när jag går med en tom mage. 

Jag vill bara att allt ska vara över. Vakna upp en dag och allt fett är borta - borta borta borta! Jag vill kunna nöja mig med bekräftelse från endast en person, inte minst tio andra personer på samma gång. Varför kan inte jag lita på någon? Alla andra ser ju ut att ha så lätt för det. 

Igår högg det till i magen och jag föll till golvet skakandes i fosterställning, hjärtat frågade vad som var fel och jag kved fram ett "kom hit och håll om mig". Han strök mig över ryggen och kysste min panna. Han är den som strykt min rygg, hållt om mig och kysst mig medans och efter jag kräkts. Han har hållt om mig medan tårarna sprutat ut hysteriskt, han har sagt att han älskar mig medan jag sitter med huvudet nere i toaletten och har spya runt munnen. Men hur ska man kunna älska någon som mig? 

"Hör av dig så att jag kan dominera över dig, svara snabbt och visa din lydnad." 

And so on.. 

 

Imorgon börjar jag och E äntligen gymma. Bäst!

Nu har jag äntligen kunnat hållt mig till ett mål om dagen - skolans mål, obligatoriskt då jag inte vill att någon ska märka något. Är så jävla hungrig vilket känns ovant, obehagligt men samtidigt väldigt peppande. Snart kanske jag kan nå mitt veckomål på minus 4 kg?! Hoppas! 

Har iaf gått ner ca 3 kg nu. Första gången på länge som jag fick en liten nikokick. Häääärligt.

Försov mig idag också, så mamma ringde och sa att jag skulle till läkaren vilket gjorde att jag slapp gympa - härligthärligt! 

Jag har en liten pojk som är väldigt söt på sidan om hjärtat. Jag har inte krossat några gränser även om han gillar mig och jag tycker att han är fruktansvärt söt. Iiih!

 

Mitt skrivande har varit saknat, det var ett tag sedan det såg ut så i bloggvärlden bland mina spegelsjälar. 

Det går bra för mig. Mer eller mindre. Jag går inte upp mer i vikt, dessvärre inte allt för mycket minus heller. Men nu jäklar! Igår kom min nya älskade mobil - samsung galaxy s3! Appar har laddats ned utan dess like, nu ska kcal räknas och planer smidas. 

Röker under fläkten fast jag absolut inte får, tjejkväll ikväll med brudarna. Mat mat mat. Ångest ångest ångest.

 

Dagen idag gick inte som planerat. Mackor och pizza på kvällen - dock gått ner ett halvt kilo hur nu de gick till..

Jag vet att det kommer vara svårt i början. Men imorgon gör vi ett nytt försök!

Hjärtat sa också en massa saker i sängen alldeles nyss om min vikt.. Vilket gjorde att jag var tvungen att kräkas. Nu jävlar! Han ska få se.

Vaknade och ville ha pepparkakor. Burken var borta fån skåpet.

Jag hade världens tur - en tom pepparkaks burk låg på vardgsrums golvet, hjärtat hade tagit de sista. Det räddade mig!

Gårdagen blev misslyckad. Blev mat på China Box med tjejorna. Idag tar vi nya tag, vilket känns fantastiskt. Har dessutom blivit beviljad en fond som kommer ge mig tio tusen per år! Yeeees!

 

Vaknade i morse och åt typ hundra peppakakor klockan halv sex på morgonen. På bussen till tåget ville jag bara gråta rakt ut för de där jävla pepparkakorna. Kändes som om jackan inte gick att knäppa. 

Skippade iaf frukost och ätit en portion i skolan - resten av dagen är noll kcal med undantag för pepsi max. Ont i huvudet och rökt två stycken cigg - bättre än att ta med mitt egna paket till skolan. Jag gör framsteg. Små små steg framat, men det är alltid något! 

Dessutom känner jag mig hungrig, vilket innebär att jag kanske kan ha sex med hjärtat ikväll.Jag har inte låtit honom ta i mig sedan i söndags, knappt gett honom en ynka liten puss. 

Sedan invägning ikväll på de med. Åååååh! Känns så jävkla bra nu, Satt och skrev upp kcal-listor i min dagbok igår på det som är ok att äta sedan när min lilla diet drar igång. 

 

Uppdaterar eventuella minus, snesteg mm när jag kommer hem ikväll.

Ska iväg med ett gäng kompisar till Emporia efter skolan. 

Nu har jag haft min sista matfrossa, mackor till förbannelse, juice, oboy.. Ångesten är max och fettet flödar som aldrig förr. Nu är jag mer taggad än på länge, inte taggad men taggad.

Ska köra på svält för att få känna på vännen Hunger igen, sedan blir det någon form utav ABC. Det blir en lugnare nedtrappning på mat.

 

Försöker även att sluta röka.

Sitter mitt i alla dessa funderingar och försöker fixa bloggen, vilket inte går riiiktigt som jag vill. Är helt seg i huvudet.

Iaf snott en ful gratiskalender utav J som jag ska planera in första delen utav min nya viktresa i!