reachforthin.blogg.se

 

I ett badkar i samma lägenhet som jag en gång kallat för hem. Känner mig inte allls hemma här just nu. Det kryper i hela kroppen. Håller andan och drar mig under ytan på de skållheta vattnet. Vill känna något, vad som helst utan att behöva tänka. Där under känner jag slag från ångesten, pulslag.. utan hjärta som slår, bara en ångest blandat med den där jävla skammen. 

Jag skäms för mina känslor, för mina rädslor men allra helst för vad jag gör på grund av det onda i bröstet. Någon sjunger om regnbågar, dagen efter och att dansa bort problem. Jag känner med det, för jag hade gärna velat supit mig dyngrak i en annan stad, dunkat huvudet blodigt i en betongväg i en mörktunnel klockan tre på natten. Träffa fina pojkar som döljer mörka hemligheter, hemligheter om en längtan som utvecklas till handlingar på min kropp. På mig, i mig, men inte med mig. För jag är aldrig där. Jag befinner mig någon helt annanstans. Funderar på hur jag ska komma hem efter att jag fått min förnedrande bekräftelse. Jag som känner mig så vilsen i mig själv kan inte memorera vägarna som bär hem, för i ärlighetens namn så vet jag inte vart jag har mitt hem. Det står en dubbelsäng i J's och mitt sovrum, där vi sover tillsammans, han lägger en arm runt mig och kysser mig i nacken när han tror att jag sover. I tystnad ligger jag vaken och blinkar, så tyst jag bara kan, bort de tårar som så gärna vill bli beskådade och uppmärksammade. Hela mitt inre skriker hjälp mig, lyssna på mig, förstå mig och förlåt mig. På något plan av min medvetenhet så vet jag att det är mig jag vill be om förlåtelse allra helst. Tiden går i de tysta sovrummet, när jag säkert vet att han sover släpper jag allt. Vrider mig ur hans famn, kysser hans kind och viskar förlåt, stryker ur håret från hans panna och känner hur jag försvinner ännu mer från verkligheten. 

Jag vet inte hur många nätter jag spenderat på vårt badrumsgolv. Naken, halvnaken, påklädd, våt, torr, lycklig eller krossad.