reachforthin.blogg.se

Jag känner mig utlämnad. Blottad, naken, kall och skör. De som vet något om mitt inre och vill linda in min smärta i lättsamma ord om som "Sluta gör illa dig själv". Sluta.. ja tack gärna, men hur? Så fort mina läppar vågat bilda rörelsen m är alla borta. Det är mörkt och jag ser inget, bara känner ett slag i magen av idioti, vad hade jag förväntat mig?

Det som kryper i mig är vetskapen om att inte ha rätten till att må dåligt. Stressa över att vara duktig, hata sin kropp och låta sitt självförakt svälta en smal eller äta sig sprickfärdigt mätt för att låta ångestens långa armar tryckas ner i halsen. Pumpa upp åtminstone en liten del äckel ur kroppen. Det är mitt eget fel och jag kan inte sluta.

Jag känner mig äcklig. Äcklig äcklig äcklig. Jag vill bara att J ska vara nöjd med mig, att han ska berömma mig en liten gnutta för något jag gjort, men han skäller. Skriker och gapar och ber mig göra allt fler och fler saker. Någonstans så vet jag att det inte är rätt, men jag suger åt mig allt lydigt som den lilla naiva flicka jag är. Låter det få lagras i bröstet tillsammans med all den andra skammen, sorgen och smärtan. Tillslut kommer det bli för trångt, tillslut kommer allt vilja komma ut, tillslut kommer den dag då jag inte kan hålla emot. Den dagen hade kunnat vara i fredags, men jag laxerade, kräktes och skar ärr i magen för att försöka hålla de onda borta. Lördagnatt ligger en liten flicka och läser högt gamla dagboks anteckningar och förlåt brev medan tårar rinner ner för kinden. Den flickan är jag, hon som jag både vill krama om och torka bort gråt från kinden hennes, men samtidigt spotta och sparka på för hur svag hon kan vara. Jag är vaken hela natten och inväntar att tågen ska börja gå till Malmö för att kunna åka in tillsammans med J till BUP akut, helt enkelt för att jag är allt för rädd för mig själv. Visste inte vad jag skulle göra för mer dumt mot mig själv. Vi landar på barnakuten för att titta på den misshandlade magen. Jag känner mig ensamast i världen medan J lämnar mig i väntrummet med små bebisar som jollrar, leker, skrattar, en 3årig pojke kör på mina ben med väntrummets småbarns bil och jag vill gråta rakt ut.

Trots allt i bröstet biter jag mig hårt i underläppen och tuggar på insidan utav kinden på höger sida. Låter naglar leda sig in i mina lår och spelar upp mantrat "Ta dig samman för i helvete E" i mitt huvud. Ler och skojar om det tragiska i känslorna bakom handlingarna, hoppar över att J skriker, skäller och slår mig, förklarar mitt misshandlande utav mig själv på så vis att jag är tjock. Punkt jävla slut. Tack och hej. Läkare Maria ser igenom mig medan hon ber mig knäppa upp byxorna för att klämma på magen, drar ner trosorna och trycker, knådar allt fett. Jag gråter inombords och känner mig så oerhört förnedrad.

Åker hem från Lund med huvudet högt, kan inte ljuga för mina vänner om varför jag varit i Lund så berättar och skämtar om det. Säger att allt är bra och att jag saknar dem.

Kvällen efter så krossas jag. Jag gråter en timme i sträck, kan inte prata, bara gråter gråter och gråter. Orden som lyckas ta sig fram är: Nej, nej, nej, jag vill inte, jag vill inte, de gör ont. Med hysterisk gråt i halsen så skriker jag detta om och om igen. Tillslut är allt utsläppt och jag torkar bort snoret med ovansidan av handen, torkar mascara med tröjärmen, reser mig upp och bestämmer mig för att vara stark igen. Låtsas. För egentligen är jag inte stark någonstans.